Hej vänner!
Åter igen blev det ett litet uppehåll här på bloggen. Men av naturliga orsaker.
Jag ledsnade lite på bloggandet och har också velat ta vara på ledigheten med barnen och har dessutom redan förra vecka börjat med ett projektarbete som har slukat massor av tid.
Ett helt år klokare har jag också hunnit med att bli redan, vilket firades i goda vänners och släkts sällskap i fredags.
Nu vill jag dock ta upp en sak som jag har reflekterat över speciellt märkbart den sista tiden här i blogglandia.
Hur kommer det sig att många är så fruktansvärt dåliga på att leva i nuet och hela tiden längtar efter något som ligger långt framåt i tiden. Nu börjar alla att prata om våren, men vi har precis gott in i januari månad och det är flera månader kvar till våren. I höstas såg många sååå mycket fram mot julen och allt vad den står för. Pyssel, ledighet, tid med familjen, stämningen osv. Knappt hann julhelgen att passera så började många att längta efter att få plocka bort allt pynt, slänga ut julgranen och återgå till, ja till vadå?
Hur blev det då med stämningen, ledigheten och allt det andra som hör julen till. Hann vi med att njuta, hade vi kvalitetstid med familjen, hann vi samla kraft och ny energi inför kommande jobb/skolmånader.
Eller var det så att vi städade ut julen, vårpiffade hemmet och nu fortfarande trots ledighet är trötta och sitter där och längtar efter våren i tron om att den minsann ska komma med nya krafter och energi.
Sen då, när våren kommit, ja då är det sommaren som alla trånar efter och snubblande fort, för vi hann ju knappt med att njuta, så är hösten här, och ja då har vi ju nästan gott ett varv runt, då har vi ju julen att se fram emot.
Var sak har sin tid.
Ta hand om er.
Kram Suzan
